Nu sitter jag hemma hos Mickis och tittar på hennes resväska när den bara växer och växer, hon är nervös jag också. Jag hatar när folk ska ut och flyga, jag får klumpar i magen nästan lika stora som när jag själv ska flyga. Jag har skrämt upp Mickis föräldrar lite och frågat hur dem kan låta sin väldigt förvirrade dotter resa bort, Maria kom med förslaget att vi skulle sätta en GPS sändare på henne så hon inte gick vilse, bra ide tyckte jag om det gått. Nu känns det som lovet börjar ta slut, eftersom mickis är borta en vecak och kommer hem en dag innan skolan börjar, alla bara åker bort från mig! Tur att alla dock inte är borta samtidigt, vad skulle jag göra då? rulla tummarna. Men snart är det min tur och då blir det bränna, slappning och allt som hör där till.

Nu måste jag nästan hjälpa henne lite, hon har packat i tre dagar och kommer ingen vart, till att börja med ska jag knyta ett par byxor som vi fick från Thailand när familjerna var där för ett år sen, hoppas jag kommer ihåg hur man gör för det är ett evigt försökande och jag var mallig som sa att jag kunde, rapport kommer senare just nu ser dem bara ut som en stor filt.