Jag har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så otroligt nere, trött och orkerlös som jag gjort de senaste dagarna, det är svårt när verkligheten kommer ikapp en så fort. Det händer väldigt mycket i mitt liv nu, för mycket för att jag ska kunna hantera allt på samma gång. Det är kaous i mitt huvud och jag vet inte vart jag ska börja, därför säger och gör jag ingenting överhuvudtaget. Jag känner ändå på ett sätt att det är dags nu, jag måste ta tag i sakerna som grämer mig, jag måste "bita i det sura äpplet" och göra det som känns rätt för mig, det kommer bli tungt, jobbigt och otroligt, otroligt svårt. Jag måste vara en förebild för min lillasyster i den här situationen, jag måste prata med henne och tala om att hon har ett val som ingen gett henne än... allt för att ge henne en chans att inte ångra sig i efterhand utan istället kunna gå vidare i livet.