.

Ibland har jag svårt att se mig själv som vuxen, jag tycker helt enkelt att jag i de flesta fall fortfarande är ett barn men i vissa situationer som jag ofta kastas in i så börjar jag förstå att jag kanske inte är det barn jag länge trott att jag är. Jag agerar på ett visst sätt och ibland chockar jag mig själv med hur smärtfritt och enkelt vissa saker går, Wow vänta nu.. när lärde jag mig agera såhär?!. Jag har funnit alternativa sätt att agera och analysera när saker inte "går min väg" Som omöjlig tonåring hade jag gråtit, skrikit och varit en riktig bitch över den situation jag nu ställs inför, mina vänner flyr sin kos och här står jag "ensam kvar".. Jag blir lika förvånad varje gång jag inser att jag faktiskt blivit så vuxen att jag lärt mig hantera detta, när hände det?! Som femtonåring var det omöjligt för mig att se och förstå när mamma och pappa pratade om vikten av att lära sig att ibland klara sig själv, eller hur det liv man lever med sina vänner inte alltid kommer att se likadant ut.. Jag kunde inte förstå hur dom menade att saker skulle förändras, aldrig någonsin.. På fem år har jag dock lärt mig att livet har många kapitel och att skriva nya kapitel innebär inte alltid att saker blir sämre, tvärtom. Jag trodde aldrig jag skulle komma till den punkten i livet då jag många gånger, istället för att känna saknad, känner en enorm glädje över att jag har vänner som faktiskt vill något med sitt liv. Vänner som är engagerade, som lever livet till fullo och som faktiskt använder dessa år till att hitta sig själva och sin väg och som alltid: NO MATTER WHAT är och kommer att förbli fantastiska människor!

.

I grundskolan trodde man aldrig att saker skulle förändras, i gymnasiet så sa man att saker aldrig får förändras och nu...ett par år efter studenten så är förändringar spännande och framtiden ovis och jag har förstått.. att det är just det som gör vänskap så fantastiskt! Vänskap innebär att man växer tillsammans, hela vägen från busigt barn till ansvarsfull förälder och det finns ingenting som är så härligt som vetskapen om att även i de mörkaste stunder så är man aldrig ensam, oavsett geografiska skillnader och olikheter.