Att inte räcka till

Idag vet jag faktiskt inte riktigt hur jag mår, jag har skrattat och haft hur roligt som hellst hela dagen idag i skolan men nu när jag kom hem så föll jag som in i koma, jag har ingen lust att göra någonting och det är väldigt mycket som inte alls står rätt till.

Jag känner väldigt ofta att jag inte riktigt räcker till, det kan vara allt från att dygnet har för några timmar för att jag ska hinna göra alla de saker jag vill och måste till det att jag inte vet vad mer jag kan göra för att hjälpa människor eller mig själv.. Jag vill vara den som alla vänder sig till när de vill prata, jag vill vara den som aldrig är för upptagen med sig själv för att bry sig, jag vill vara allas bästa vän och jag vill att alla ska veta att jag alltid finns där och hjälper till för att nå det bästa. Ingen kan vara den personen, jag vet det men alla vill ju vara omtyckta och älskade av de man själv älskar.

Jag trodde iallafall att människor uppfattade mig som någon som alltid försökte att jag faktiskt alltid försökte hjälpa och att jag gjorde det till max att jag var mer än bara tillräckligt kanske lite för mycket men efter helgen så har jag märkt att det bara är jag som vill att det ska vara så, att några jag bryr mig om inte uppfattar mig så Jag vet inte hur jag  tänker längre, det är svårt att beskriva för jag trodde så mcyket mer om dig och om oss, än att du skulle säga det som du gjorde. Vissa människor gav min tankeverksamhet en rejäl smäll den här helgen, en smäll som fick mig att vakan upp och kanske börja inse, att en liten smutt av egoism är något man måste ha. För hur hårt ord och agerande tagit på mig i helgen, i livet och i framtiden så är det inte alltid bara jag som inte räcker till, för det är svårt att räcka till och vara tillräckligt mycket för någon när man inte får tillbaka, det kanske är dags för mig att faktiskt inte bara veta att det är så det ligger till utan också börja agera ut efter det. Jag är inte underbar, jag är kanske inte tillräckligt eller så är jag för mycket, jag vet inte riktigt längre, men det är dags för mig att börja kräva att få tillbaka.


Precis så här känner jag idag, ösnkar att jag också kunde sjunga ut det så där kraftfull.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0