Efter en underbar dag i Kungsan i strålande sol med vänner, lucnh och glass idag så begav jag mig hem för att gå på öppet hus och titta på min syster och henriks syskon och allt vad det är. När jag kom in i mitt gamla klassrum med min gamla 4-6 lärare kändes det precis som tiden stått still. När jag till och med hittade min gamla färgpalett med målarfärg och Mickis där det stod "Matilda" & "Mikaela Ö" så kändes det för första gången på lång tid som om tiden stått helt still. Jag hittade en gammal Runsten som vi gjort i fyran som det stod Seb W bakom, den tillhörde också min tid. Jag kunde lixom känna igen mig så mycket även fast det var så länge sedan, allt sitter kvar fortfarande.

När jag sedan flyttade mig vidare till högstadiet kom nostalgin tillbaka, där satt vår svan på väggen och i entren vårt avslutningsfoto. Att jag fick gå med Anton på Spanska lektion med min gamla Spanska lärare/mentor som kramade mig hårt som satan frågade en massa frågor fick mig att inse att jag faktiskt växt upp.

Anna - din syster är muy duktig på espanska Matilda, Ehm Jossa.
Jag - Va roligt! Visste du att det var min syster?
Anna - Haha oh ja, jag är varken döv eller blind, ni är precis likadana, på gott och ont!
Jag - Hahaha
Anna - Jaaa haha! Men jag saknar er ni är mina fabborit elever, föralltid!
Undra vad hon menade med det?

Mitt gamla skåp stod fortfarande där lika fult som vanligt och det var samma korridorer som alltid förr, jag såg oss framför mig, ända skillnaden var att det inte var vi där utan andra, som bråkade i våra lokaler och busade i våra Fikis soffor, det märks att tiden gått. Om inte annat för att det numera finns tavlor, klockor och annat fint på väggarna i korridorerna på Svandammsskolan i Nynäshamn, hur kommer det sig, vi kunde väll inte rå för att saker ramla av sig självt under våran tid där?