Nu sitter jag på tåget mellan Gävle - Stockholm, nu börjar jag verkligen längta tills jag är hemma i min Bulas säng, jag ska sova så himla gott ikväll, så gott att det är löjligt. Tåget rullar in i Stockholm om tjugo minuter, då hämtar B mig och då ska vi bara åka hem. Jag funderar på hur lång tid det ska ta innan jag börjar tycka att Gävle är mitt hem och Nynäshamn mitt förra hem? Kommer det någonsin att bli så?

Jag tror inte det är något fel på Gävle, eller livet där, det är därimot fel att jag tvingas bo där utan den viktigaste personen i mitt liv, som alltid tröstar när jag är ledsen, som alltid får mig att skratta, som får mig att vilja gå upp ur sängen varje dag och leva. Om han fanns i Gävle skulle det inte vara svårt alls, men som vi alla vet är kärlek aldrig lätt, aldrig.

Jag saknar såklart mamma, pappa, alva, jossan och uffe också men jag har vant mig att inte leva med dem varje dag, det är inte riktigt samma sak.

Nu är jag hemma tre dagar, fyra nätter, jag ska bara njuta och göra det jag tycker är roligt, det är så livet ska vara, jag ska ladda om batterierna, nästa vecka är det fullt ös medvetslös.