Igår tog jag studenten, jag vet inte vart jag skall börja, så blandade känslor, så härligt, så sorgligt och så himla annorlunda. Hela min dag var  fantastisk, tack alla ni som var med och gjorde min dag till den bästa dagen i hela mitt liv, aldrig förut har jag haft så roligt, mått så bra och känt mig så uppvaktad, jag är tacksam för allt, tack!

Tack min underbara klass, mina underbara vänner och för att inte tala om min helt fantastiska mentor. Utan er hade det aldrig någonsin gått. Jag förstod det inte igår, det kändes som en overklig dröm, så länge jag drömt om den dagen, aldrig trodde jag den skulle komma. Att stå där på flaket med er, det är en känsla jag aldrig kommer att glömma. Ni är så fruktansvärt bra, ni kan göra allt ni vill och ännu mer, ni är fantastiska glöm aldrig det.

Imorse slog det mig, tårarna började rinna, det är en lättnad men också en tyngd, nu börjar livet säger alla. Jobbigast är inte osäkerheten, jobbigast är det faktum att gå genom varje dag ensam. Inte ensam som i att inte ha någon, men ensam som i att dyka upp ett jobb dit man kommer för att arbeta, eller i att själv gå och söka jobb, eller att själv gå på föreläsningar på högskolan, att göra allt själv, fokus på sitt eget arbete, det är inget jag är van vid. Jag är van att varje dag ha några av de underbaraste människorna i livet med mig och det kommer jag att sakna i allt som kommer därefter att vi gick utanför dörren igår, jag saknar er redan.