Ibland blir jag så fruktansvärt ledsen, det känns som hela världen ska falla ner framför näsan på mig, livet känns meningslöst. Det är så jag känner just nu. Mitt liv brukar gå i perioder.. när jag har mycket att göra så springer livet förbi, jag tänker inte på det, livet bara går.. När jag får tid att tänka så kommer det nästan alltid en våg av känslor som slår mot mig, jag blir helt förstörd och tårarna bara sprutar. Den här hösten har varit ett stort mörker, jag är så vilsen. Ni vet när man ser fram mot varje dag? När man känner att livet är så bra att man inte vill slösa en minut av det? De var länge sen jag kände så nu, livslusten har flugit ur mig den här hösten och jag hittar den inte igen. När jag vaknar på morgonen, då vill jag bara dra täcket över huvudet och rymma från det en stund till, så det är oftast det jag gör. Varför var människan som jag var förut tvungen att försvinna i samband med att allt annat som jag älskar försvann långt härifrån? Jag tänker för mycket, jag hatar det, mina tankar kväver sakta mig själv, varför måste det vara så när jag är som svagast. Jag blir arg på mig själv för att jag tänker på det här sättet, jag har en massa underbara saker i mitt liv som är anledning nog att vakna varje morgon med ett leende men jag antar att det i slutändan handlar om mig själv och ingen annan. Jag måste hitta mig själv igen och börja våga drömma igen, jag har fegat ur, jag är rädd att misslyckas. Det är konstigt det där.. med tanke på att mitt motto i livet alltid varit "Never let the fear of striking keep you from playing the game", jag har ju varit så säker på det att jag funderat på att tatuera in det på min egen kropp, nu känns det så långt borta. Jag vet inte vad jag gjort för att varje dag förtjäna så hård kritik från mig själv, jag är groteskt hård, varför? Jag måste sluta kritisera mig själv så hårt, det handlar om självkänsla, just nu har jag ingen och inte heller någon lust att göra någonting åt det. Lika lite lust som jag har till att göra något åt några av mina problem det vill säga. Jag känner mig så ensam, som att ingen förstår mig, som att jag är i vägen när jag behöver uppmärksamhet och svar, jag känner inte att jag vet hur jag ska förklara, jag vet inte hur jag ska få någon att förstå, jag vet inte om någon någonsin kommer att göra det, rätt eller fel så är det precis så jag känner. Jag måste plocka upp mina egna delar den här gången, jag måste göra det ensam och det gör så fruktansvärt ont, jag har aldrig gjort det förut, jag är rädd. Jag drömmer mycket.. visst är det underbart att bara få vara någon annan på en annan plats ibland? Jag drömmer ofta om personer som finns i mitt liv, alla spelar de samma roller, det är alltid jag själv som spelar en annan, det måste ju betyda något annat, är den jag är, den personen jag egentligen är? Jag älskar min pojkvän, mitt hem, mina vänner och min familj men jag kan inte hjälpa att jag funderar på om det verkligen är här jag borde vara, om detta är vad jag vill? Det har aldrig funnits med i mina planer förut. För ett år sedan hade jag blivit rädd om jag tittade på mitt liv idag, för tre år sedan hade jag ramlat av stolen.. Mitt liv är så långt ifrån det jag någonsin tänkt mig, kanske är det de som är charmen, kanske inte. Tråkigt är det att jag slutat sätta upp mål och drömmar i livet som måste uppfyllas. Jag har slutat tänka att jag kan göra allt det jag vill och lite till och istället börja se mina begränsningar se att det finns saker som inte går att uppfylla, det är inte typiskt mig. Jag tror att varje människa kan göra skillnad, att alla kan göra allt de dem vill och ännu mer och att man kan nå hur långt som hellst, det handlar om modet och hoppet... mitt mod och hopp verkar ha flugit iväg någonstans, eller så tar det bara semester, vilket är det jag lever på just nu, att det kommer tillbaka när jag slutar tänka på det.   

- Tack bästavän för den här kommentaren igår; "Vad skulle jag göra utan dig..." Du är helt underbar.. Vad vore jag utan dig och ditt underbara skratt? Halv tror jag..

- Tack älskling för att du varje dag finns här för mig, det är inte enkelt, men det är ärligt.

- Tack för att du varje dag piggar upp min tråkiga tillvaro och får mig att skratta och må bra åt de minsta sakerna, du är unik.