Är det inte det roligaste som finns att kunna gå tillbaka i sin blogg och titta. Att läsa tankar, återigen känna känslor, att återuppväcka en massa minnen och att skratta, jag är så glad över att jag tog det där beslutet för snart tre år sen att börja blogga, det kan ha varit ett av mina bättre beslut som jag tagit i livet. Det jobbiga med att gå tillbaka i bloggen är ångesten. Ångesten över alla vänner jag haft, som jag älskat, skapat otroliga minnen med, människor som spelat en stor roll i mitt liv, men som gått förlorade någonstans på vägen. Alla de där sakerna jag pratade om att göra och allt jag var som jag önskade jag fortfarande och allt jag hade som jag önskar att jag fortfarande hade, det är sådant som ger mig ångest, att känna ånger, ånger är den värsta känslan jag vet, tillsammans med besvikelse och att inte leva upp till mina egna krav på mig själv.

Jag är ändå nöjd med mitt liv, jag känner faktiskt att jag såhär långt i livet lyckats rätt bra. Jag kan dock inte hjälpa att ibland undra vart jag varit i livet nu, om jag valt att gå andra vägar än de jag valde, men jag antar att det är en del av livet, att det är vad som gör det spännande.

Vissa saker förandras dock aldrig; 2008-06-11.
Vem är jag?

Jag älskar att busa och bråkas, jag gråter ofta.
Jag pratar hela tiden, jag svär mycket.
Jag skrattar högt och nästan jämt, ibland gör jag grisläten.
Jag är väldigt social och frammåt, jag är omöjlig att få tyst på.
Jag är envis, jag ger mig aldrig.
Jag bryter ofta ihop, jag tänker mycket.
Jag blir ofta full, jag älskar att pussas.
Jag ger väldigt mycket, jag får ibland väldigt lite tillbaka.
Jag är naiv, jag är ett glädje ämne.
Jag älskar skvaller, jag vill att alla ska tycka om mig.
Jag går ofta för långt, jag är bra på att städa upp problem.
Jag visar aldrig när jag är ledsen, jag låtsas som ingenting hänt.
Jag lever för de jag älskar, jag blir inte svartsjuk.
Jag är ärlig, jag är unik.
Jag är ung och dum & långt från perfekt.

Skrivet av någon som verkligen känner mig, tack <3.