Jag vet inte riktigt vad det är med mig, jag mår inte bra, inte psykiskt och inte fysiskt. Hur kommer det sig att det psykiska alltid är värre? Ibland vet jag inte vart jag ska placera mig själv, vilket fack vill jag vara i? Jag vet inte om jag hittat mig själv, om jag någonsin kommer att göra det, hur vet man att det är här och nu man vill vara, att det är så här jag vill vara? Kommer det bara? Känner man bara att det är här jag hör hemma? Eller nöjer man sig aldrig? Jag tror inte jag kan bli nöjd.

Jag är tacksam, livet går som på räls, men är det rätt? Är dessa känslor jag känner rätt? Är jag rädd? Är jag nyfiken, jag förstår inte. Kan någon tala om för mig vad som är det rätta för just mig.. kan någon tala om för mig hur man blir sådär lycklig som du verkade vara ikväll min vän, jag unnar dig det, jag grät av lycka inombords, kunde bara lee och skratta, kärlek är fint.

Ibland känner jag att livet är för lätt, ibland är det så fruktansvärt svårt, ikväll är livet svårt, det var det igår också. Jag har mått såhär förut, jag känner igen känslan, jag saknar er mina närmaste vänner, jag tror ni är anledningen till allt, att jag känner mig ensam, deppig och tänker för mycket.

Jag är avundsjuk, det är tungt men fint, jag behöver det, jag lär mig av det, dock får dig mig att tveka.

Vad hände med alla våra planer M? Detta var aldrig någonsin den personen jag hade tänkt mig att bli, jag är glad att jag är där jag är, men mål, drömmar och planer är till för att genomföras, varför ge upp för att drömmar krockar med varrandra? Jag är inte den som ger upp... jag har inte varit det förut iallfall... just nu vet jag inte riktigt vem jag är.

Varför är jag så envis, så feg och så otroligt blind? Varför tror jag alltid att det jag ger kommer tillbaka, livet är inte så, jag undrar när jag ska lära mig det... att alla människor inte vill andra människors bästa, i den perfekta världen skulle allt dock vara så.

Tack för pratstunden ikväll, det var fem väldigt enkla och roliga timmar i mitt liv, du är härlig, låt ingen kliva rakt över dig, du är värd det bästa!

Du sa till mig ikväll, att jag alltid skrattar och leer och förknippas med glädje, det är så jag vill bli ihågkommen, med skratten och glädjen, varför känner jag mig inte på det sättet, det är ju så jag är eller?

Jag vill inte att livet ska vara enkelt, jag vill inte få allt serverat, jag vill kämpa för det jag tror på, ibland rinner dock musten ur mig. Den här perioden är en sådan, en period då jag ser problemen istället för möjligheterna och väljer att acceptera att det bara är så, istället för att kämpa imot och göra något åt det. Min tillvaro just nu är inte den bästa, jag saknar er mina kära, jag försöker hålla ihop det, jag försöker hålla minen och skratta och lee, vara den folk vill att jag ska vara... inombords hörs ett tyst skrik på hjälp, hjälp mig hitta mig själv och min väg igen...