Jag är så splittrad. Vad hände med tjejen som ville ha allt? Vad hände med hon som aldrig gav upp? Vad hände med nyfikenheten? Vad hände med mig själv... Livet är lustigt, jag trodde detta var mitt kall, det visade sig vara tvärtom, jag rår inte över känslan, kanske är det det som gör mig rädd, att för en gång skulld inte kunna rå över känslan, bara acceptera att den finns där. Jag är orolig, jag har glömt allt det jag är, jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till... jag vet inte vart jag ska hitta mig själv, om jag någonsin kommer att göra det.

Livet är så annorlunda, kanske måste jag själv inse att min tid kommer att komma. Att dagen då den här staden, den här platsen, de här människorna och de här tankarna är något jag vill lämna kvar här kommer att komma. Kanske måste jag inse att den dagen inte är idag, inte imorgon, eller nästa vecka... Kanske måste jag sluta gripas av panik över att jag är påväg tillbaka hit, att jag är påväg att ge upp... jag har aldrig gett upp, jag har alltid velat fly, jag har aldrig trott jag skulle sluta här... Kanske måste jag inse att även jag kan fatta fel beslut, att även jag kan göra fel... jag måste förstå att även jag måste kunna ångra mig och gå tillbaka till ruta ett.

Jag är inte mogen, jag har tagit mig vatten över huvudet, detta är för mycket för mig, det går inte. Min tid kommer att komma...

Jag måste inse att detta inte är den sista hållplatsen, att jag inte blir kvar här hela livet bara för jag inte var mogen för nästa steg riktigt än, min tid kommer att komma, mitt liv kommer att ordna upp sig.. den dagen kommer jag lee och säga att jag visste att min tid skulle komma, jag kommer att känna mig lycklig, jag kommer hitta mig själv, jag kommer att bli nöjd... min tid kommer.