Nu har jag alldeles snart avslutat min tredje termin med högskolestudier, tre kursen, 90 högskolepoäng, det är faktiskt bra jobbat för att vara 20 år. Om man ska vara sån det vill säga. För mig har högskolestudier alltid funnits med i planeringen för livet på samma sätt som resor, företagande, eller t ex au pair år funnits med i planeringen för andra. I min familj har ingen några högskolepoäng och även om båda mina föräldrar alltid haft jobb och klarat sig bra i livet har båda två alltid förespråkat studier på en högre nivå. Detta även om dom båda är väl medvetna om att vägen till ett jobb inte automatiskt kommer genom studier, det är dom själva nämligen bevis på. När min tid på gymnasiet började att lida mot sitt slut och jag började att fundera på vad jag skulle göra med livet fanns egentligen inget direkt svar. Skulle jag skaffa ett jobb, spara pengar och resa? Skulle jag jobba stenhårt för att hitta ett roligt jobb för många år framöver? Eller skulle jag plugga direkt? Argumenten var många och diskussionerna långa, alla människor som i mitt liv har något att säga till om, tyckte till. Starkast åsikt och argument hade pappa, som såg det som mitt enda alternativ att plugga. Själv var jag väldigt osäker och skoltrött och tankarna om vidare studier hade placerats långt bak, jag ville ju bara leva, men pappa han stod på sig. Nu vet jag att det låter som min pappa är hård, och så är inte fallet dock så känner han mig extremt väl. Jag är nämligen inte den personen som släpper kontrollen, jag är inte den personen som "driver runt" utan någon direkt sysselsättning och visst kunde jag sökt ett jobb men när jag var så klar över vad jag ville utbilda mig till så ansåg han såklart att jag lika gärna kunde sätta igång. Så efter många om och men så körde jag igång och det blev fel direkt, men istället för att gräva min egen grav så täppte jag igen den, tog nya tag och körde på. Efter tre terminer så ångrar jag mig inte en sekund.