Idag är en dag då ord inte riktigt räcker till för att förklara vad man känner och hur man mår, när ord inte räcker till för att berätta, det går bara inte. Idag skulle jag sagt hej och hejdå till min morfar för sista gången, krama och pussa och säga att jag inte är arg på honom för allt som hänt de senaste åren, men jag hann inte. Det är så jobbigt när man bestämt sig för en sak och något annat inträffar, besvikelsen blandat med sorgen är hemsk.. jag kan inte rå för att klandra mig själv också.. men innerst inne vet jag att det är fel, jag antar att det är ett av sorgens stadier, skuld. Vi åkte ändå för att hälsa på morfar idag, min morfar var så liten och ynklig.. han var sig inte lik vad han varit förut, jag vart så fruktansvärt rädd och ledsen på samma gång. Cancer är en hemsk sjukdom.. det är fruktansvärt vad den sjukdomen gör med människor... och de som blir lämnade kvar. Jag är glad att morfar slapp sjukhus, att han fick somna in hemma i sängen, utan smärta och att han fick ro.. vilket jag är säker på att mammas besök igår till en viss del gav honom. Nu måste vi börja reparera, bearbeta och gå vidare, det kommer att bli en lång och smärtsam resa men det kommer att gå bra, vi alla kommer förhoppningsvis att komma ur detta som starkare människor.. många erfarenheter och kunskap rikare. RIP Morfar, tack för åren vi fick och minnena vi skapat. Inget annat än det spelar egentligen någon roll idag eller resten av mitt liv, inte längre. Kärlek <3