Jag är på så himla dåligt humör just nu, svär och är allmänt otrevlig mot dom som inte förtjänar det. Jag känner mig så sviken av vissa "vänner". Det spelar ingen roll vad man gör för vissa människor, man får aldrig någonsin igen ens en liten gnutta av det. Det som gör ont är att det är en sådan liten grej, en sådan naturlig sak som alla borde klara av som gör mig arg, det och att jag alltid, alltid, alltid ställer upp för dessa människor, men ingenting kan man förvänta sig tillbaka. Det passar när det ska ha's med inte när det ska ges. Varför spolar man bara inte dessa människor? Varför rensar man inte bara bort bland personerna som alltid gör en besviken och istället koncentrerar sig på människorna som faktiskt bringar glädje och kärlek, mina bästa vänner. Jag önskar att jag kunde göra det, att jag bara kunde ge upp och släppa taget men vissa människor betyder mer än andra, trots att det skiter sig ofta. Jag antar att det är som med pojkvänner, man fastnar antingen för de man inte kan få eller de som är omöjliga. Nu är jag trött och ledsen, arg och besviken och jag vill faktiskt bara gråta. Det är en sak om det händer en gång, en annan om det händer två men jag orkar inte när det händer tusen gånger. Jag tycker ärligt att jag förtjänar bättre, jag tycker att jag är en bra vän som förtjänar goda vänner tillbaka. Jag måste stå på mig och vara starkare, jag måste sluta vara snäll och mesig och börja förstå att vissa människor även om man själv inte vill inse, aldrig kan eller kommer att vara den vännen du vill att den ska vara. Jag orkar inte längre, nu tänker jag ta tag i mig  själv och fokusera. Ursäkta ordvalet; Men hur kan man vara så jävla dum och egoistisk? Vad som kanske gör mig ännu argare är att jag ens reagerar, att en sån liten grej kan få mig så arg, detta på grund av den senaste tidens minst sagt struliga situationer.