Missuppfatta mig inte. Jag är trött på tjaffs och tårar, jag är trött på fula ord och pajkastning, jag är trött på ilska och envishet och jag är trött på att inte alltid förstå.. Ja jag är faktiskt riktigt trött på alltihop. Men trots detta så vet ni! I vått och torrt, det är så det ska vara, det är den jag är för er!  Jag inte det största offret i denna fruktansvärt jobbiga situation.. Det är bara att bita ihop och köra på. Att prata, lyssna, stötta och försöka hitta ljuspunkterna och uppmuntran till att orka fortsätta. Det är svårt just nu, svårt för alla. Själv känner jag hur musten rinner ur mig sakta men säkert, jag är så trött och nedstämd idag att jag inte orkar försöka skriva det här inlägget ens. Det är oförståligt jag vet.. Vad jag vill komma fram till är bara; Varför tycks alltid det absolut enklaste vara det svåraste? Och varför gör man aldrig något åt saker förens det känns som det är försent?