Bästa vänner, det är så konstigt med dig och mig. När vi blir arga då blir vi verkligen arga på varandra, du skriker och jag blir så frustrerad att jag börjar att gråta. När vi har roligt, då skrattar jag tills jag inte kan skratta mer. När vi pratar så finns det ingenting som jag inte vill eller inte kan säga till dig och det finns ingenting som du inte vågar säga till mig. Men så sätter vi press på oss själva och på varandra och allt går åt helvete. Vi pratar inte med varandra, vi pratar inte om varandra och vi ser inte skymten av varandra. Jag tänker på det, känner mig bitter och saknar men jag orkar inte. När jag slutar att förvänta mig saker och när jag känner att du slutat att förvänta dig saker av mig, då kryper vi sakta tillbaka till varandra igen och då, varje gång är det som att ingenting har hänt. Vänskap är grymt underligt, det är så komplext och så otroligt styrt av känslor.