Jag och Henkan har den senaste tiden pratat allt mer om framtiden och om vart vi ser oss själv om några år. Vi har pratat mycket om jobb och bostad och har båda enats vid att Nynäshamn inte känns som stället vi vill bo på i framtiden. Henkan har sitt jobb inne i stan och i framtiden vet jag med största sannolikhet att mitt jobb inte kommer att vara i Nynäshamn, mina ambitioner sträcker sig nämligen utanför kommungränsen. Jag är en väldigt hemmakär person, jag älskar mitt hem och min hemstad, det faktum att jag har fem minuter hem till mamma och pappa och att jag kan droppa in hos mormor eller svärföräldrarna på en spontanfika eller att alla mina kompisar bor "runt hörnet". Jag älskar det lika mycket som att jag känner igen nästan varenda människa i min ålder som jag ser när jag vistas ute, att jag kan varenda gata i den här stan, att jag känner mig så extremt trygg och att denna stad är så förknippad med en massa fantastiska minnen. Men ju längre fram i livet vi kommer, för var dag som går så går allt mer och mer mot en förändring. Mina vänner börjar röra på sig, pappa pratar om att flytta härifrån de kommande åren och mina syskon börjar att bli stora. Nynäshamn är ett fantastisk ställe att växa upp på, nära stan, i skärgården men för de kommande åren ser jag inte framtiden här. Jag är livrädd för att fastna här, göra som alla andra Nynäshamnare, fastna.