Jag tror att jag har slutat sakna dig, det tog tid men jag är där nu. Jag gråter inte över dig längre och den där ilskan jag länge kände har förvandlats till besvikelse...besvikelse som gör sig påmind varje gång jag hör eller ser dig. Jag känner mig dock stolt över att säga att det inte längre rör mig eller mitt liv i ryggen. Allt jag trodde om dig visade sig vara fel och allt jag trodde om mig själv så även det. Du är svagare än vad jag trodde medan jag själv klarar mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det känns fel att säga att du gjort mig en tjänst, men till en viss del är det faktiskt så det är.. ur sorg, ilska och besvikelse har jag växt mig starkare. När jag ser tillbaka på åren som gått så finns du med i många kapitel av mitt liv, i många minnen och stunder jag aldrig någonsin kommer att glömma eller sluta uppskatta. När jag tittar framåt i livet, drömmer mig bort, planerar, tänker och hoppas så inser jag att det inte finns någon plats för dig i mitt liv, eller för mig i ditt. Jag har lärt mig att man inte bygger vänskap på föreställningen om vad det skulle kunna vara eller på vad det brukade vara. Vänskap bygger på nuet, på riktiga känslor, på respekt och på att finnas där i vått och torrt. För våran vänskap finns ingen framtid och för första gången någonsin så känns det verkligt, riktigt och okej.